Inför Club Atlético de Madrid – Getafe C.F.
På söndag kväll, klockan 19:00 lokal tid, spelas det första derbyt av två under december månad mellan Club Atlético de Madrid och Getafe C.F. Morgondagens match tillhör den femtonde ligaomgången medan det andra derbyt lagen emellan spelas den 30 december, en match som absolut inte borde få spelas...
... då det är ett grovt övertramp och en ren och skär provokation mot oss supportrar som vill blicka framåt och gräva ned klubbens mörka historia. Jippomatchen dagen före nyår har numer blivit en tradition inom vår institution och för tredje året i rad bjuds ett grannlag till Vicente Calderón för att spela en match till minne av den avlidne Jesús Gil, just det, herren som skickade ned oss i helvetet. Ansvariga herrar för denna vedervärdiga historia dagen före nyårsafton är, som vanligt när vi pratar om skandaler och idiotiska påhitt, Humle och Dumle.
Ja, innan vi går in på morgondagens viktiga hemmamatch, där en seger innebär att våra rödvita gullegrisar befäster sin Champions Leagueplats som man lyckades erhålla i den förra omgången i matchen mot Real Betis Balompié, skall vi först granska Humle och Dumles fatala initiativ att hylla och återuppliva en av klubbens kanske mörkaste och tristaste eror. Jag pratar givetvis om tiden då en viss övergödd herre vid namn Jesús Gil satt som klubbens ordförande. Nyss nämnde herre, ihågkommen för sitt extremt breda leende, de lömska ögonen, de rasistiska uttalandena och de ”rätta” kontakterna avled den 14 maj 2004, ett datum som för många Atléticosupportrar förknippats med befrielsens och upprättelsens dag. Hjärtattacken som släckte den före detta Atléticopresidentens liv blev också slutet på ett stycke klubbhistoria som ingen supporter vill tala högt om, ett stycke klubbhistoria som vi lärt oss att leva med och bearbeta i det tysta.
Jesús Gil tog över posten som klubbens president den 26 juni 1987 efter att medlemmarna självmant röstat fram honom till denna position, något som i efterhand visat sig vara ett av de mest ödesdigra och fatala omröstningar i klubbens 104-åriga historia. Den dagen tog byggnadsherren, som en gång i tiden hade inlett sin yrkeskarriär som bilhandlare, över ansvaret för verksamheten och därmed hade klubbens medlemmar lyft fram en man till en position som aldrig skulle ha fått.
Det faktum att Vicente Calderón tillhörde Jesús Gils bekantskapskrets långt före tiden då han blev utvald till klubbens nye president ledde till att den sistnämnde fick in en fot i den rödvita klubben och därmed var hans framtid redan utstakad. Herr Jesús Gil var en bestämd herre och det finns nog en och annan som kan intyga att han, så fort han tilläts vara en del av Atléticofamiljen, aspirerade om att någon gång i framtiden ta över klubbens ordförandeskap.
Jesús Gil skulle mycket riktigt ta över rodret från Vicente Calderón och Francisco Castedo och han gjorde det den 26 juni 1987. Därmed hade en naiv klunga av medlemmar gett en maktgalning och en före detta kåkfarare fria händer att styra och ställa. Inte ens det välkända faktumet att högersympatisören Jesús hade suttit i fängelse i slutet av 60-talet, efter att han ansetts vara den ytterst ansvarige för byggandet av bostadsområdet Los Angeles de San Rafael där ett tak tillhörandes en restaurang hade rasat ihop när 300 middagsgäster vistades i restaurangen, fick folk att dra sig ifrån att lägga sin röst på Jesús Gil. 58 av de 300 gästerna omkom den kvällen och givetvis lades skulden på det byggföretag som hade ansvarat för byggandet av restaurangen, ett byggföretag som ägdes av en viss Jesús Gil. Byggherren Jesús försattes bakom lås och bom, men 18 månader senare, efter att ha pungat ut med 400 miljoner pesetas och blivit benådad av självaste general Franco var han ute på gatan igen. Inte undra på att Jesús Gil lät resa en minnesstaty över Franco när han blev Marbellas borgmästare den 26 maj 1991…
Under Jesús presidentskap tog A-laget ett antal titlar, bland annat en efterlängtad cuptitel år 1991 efter att man bortabesegrat Real Madrid med 0-2 i finalen. 1991 års cuptitel upprepades året därpå och säsongen 95/96, då Jesús Gil stod på toppen av sin politiska karriär, lyckades los colchoneros skänka sina supportrar två titlar, nämligen liga- och cuptiteln. Än idag minns alla Atléticosupportrar Simeones nickmål i den första halvleken och Kikos 2-0-mål i slutet av den andra halvleken i den sista ligamatchen som spelades på Vicente Calderón mot Albacete. Den segern innebar att Atlético de Madrid var, utan tvekan, Spaniens bästa lag säsongen 95/96.
Tyvärr innebar inte Jesús Gils presidentskap bara glädjeämnen och inga av de nyss nämnda cuptitlarna eller ligatiteln 95/96 kan någonsin väga upp de mörka rubrikerna som började dyka upp i massmedia under den senare halvan av 90-talet. Givetvis handlade de dystra artiklarna om Jesús Gil och ryktena om att presidenten använde klubben för att tvätta pengar via spelarinköp började florera allt oftare. Till slut blev situationen ohållbar och säsongen 99/00 granskades klubbens ekonomi av skattemasarna samtidigt som ett mycket pressat lag bjöd publiken på det ena bottennappet efter det andra. Gils skumrasksaffärer gick helt enkelt ut över laget som inte kunde koncentrera sig på uppgiften eller isolera sig från alla skriverier kring klubben och därför gick det som det gick. Efter den säsongen väntade rättsliga påföljder för Jesús Gil, Enrique Cerezo och Gil Marin och för lagets del väntade spel i Segunda A efter att storheter som Real Oviedo, Numancia och Rayo Vallecano lyckats med konststycket att, trots ett otroligt mycket sämre spelarmaterial, hålla sig kvar i den högsta serien.
Atlético de Madrids helvete i Segunda A varade i två år, men det var inte förrän Jesús Gil avled den 14 maj 2004 som det riktiga helvetet äntligen var till ända. En omskakande och kaotisk era kunde nu vila två meter under marknivå, men tyvärr var och är herrarna Enrique Cerezo och Gil Marín inte av samma uppfattning då man insisterar på att gräva upp gamla minnen och sår genom att, för tredje året i rad, bjuda in ett Madridlag till en träningsmatch den 30 december till minne av den avlidne Jesús Gil. De två tidigare upplagorna av detta förkastliga initiativ har kunnat genomföras tack vare den vita klubbens goda vilja att sympatisera med Humle och Dumle. I år är det Getafes tur att ställa upp i denna turnering och jag kan inte förstå hur våra grannklubbar resonerar. Hur kan man självmant vilja ta del av något som är en skymf mot vår rödvita klubb och dess supportrar? Skandalöst är bara förnamnet. Vad jag då tycker om vår egen ledning skall helst inte publiceras i denna inför-artikel…
Nåja, låt oss nu glömma bort skymfmatchen mot vår institution och istället koncentrera oss på helgens oerhört viktiga derbymatch.
Getafe C.F.
Lokalkonkurrenterna Getafe C.F., ett lag som representerar ett av de mest tätbefolkade förorterna i Madrid, har sedan den 31 oktober inte förlorat i ligan och även om man bara har vunnit en bortamatch fram till dagens datum har man på de fem senaste ligamatcherna tagit tretton av femton möjliga poäng. Lagets statistik för de fem senaste matcherna ser ut som följer:
31/10/2007 Getafe – Ath Bilbao 2-0
04/11/2007 Osasuna – Getafe 0-2
10/11/2007 Getafe – Barcelona 2-0
25/11/2007 Zaragoza – Getafe 1-1
02/12/2007 Getafe – Levante 2-1
Mungiporna är alltså uppåt värre hos våra grannkonkurrenter, men så har det inte varit hela tiden. Michael Laudrups inträde som klubbens förstetränare sågs som en välsignelse av supportrarna, men när resultaten började gå emot de blåa från första början och fram till den 31 oktober var stämningen på Coliseum Alfonso Pérez allt annat än rofylld.
Getafe inledde ligan med att åka på en riktigt mina på Sanchez Pizjúan där man förlorade med klara 4-1. I den andra omgången kryssade man hemma mot Recreativo de Huelva (1-1) tack vare ett mål på övertid av Manu del Moral, men när man sedan förlorade mot Espanyol i Katalonien med uddamålet 1-0 började spridda klagomål att höras inför lagets andra hemmamatch mot Deportivo, en match som för övrigt slutade 0-0, ett trist resultat som fick ännu fler att höja rösterna och börja tvivla på laget och den danske tränaren. I den femte omgången gästade man Valencia och där föll man med 2-1. Ett av få glädjeämnen i den matchen var att den utlånade Atléticospelaren Braulio stod för reduceringen till 2-1 i den 77:e minuten.
Inför den sjätte omgången hade laget alltså bara mäktat med att plocka två poäng och man låg hjälplöst sist i tabellen. Nu väntade lokalkonkurrenten och bundsförvanten Real Madrid i den sjätte omgången och trots att hemmalaget bjöd upp till dans var det Castellanaklubben som drog det längsta strået när Sergio Ramos petade in matchens enda mål när han kamikazedök vid den bortre stolpen. Ännu en förlust var därmed inkasserad och inte blev situationen mycket bättre av att man tappade en tvåmålsledning i den sjunde ligaomgången mot Real Mallorca, en match som man till slut förlorade med 4-2 efter att Ibagaza, Arango (2 mål) och Ramis hämtat upp Sousas två mål. Getafes första seger skulle dock komma i den åttonde omgången då man på hemmaplan lyckades besegra Real Murcia med 2-0 efter mål av Kepa och Casquero i inledningen av den andra halvleken. I den nionde omgången var man dock tillbaka till den trista verkligheten när man förlorade med 2-0 mot Racing de Santander på bortaplan. Förlusten mot Racing kom den 28 oktober och det är den senaste förlusten i ligan för Getafes del som alltså ryckt upp sig på senare tid och radat upp den ena trepoängaren efter den andra.
Getafe C.F. representerar, likt Atlético gör, Spanien i Uefacupen och efter tre spelade omgångar ligger laget tvåa med sina sex inspelade poäng efter att ha bortabesegrat Totteham Hotspurs med 1-2 i den första omgången och det tack vare en magnifik avslutning av Braulio i den 70:e matchminuten, ett mål som kablades ut över hela världen och som vi kan anta att herr Mista, långstånken som vår klubbledning ansåg vara ett bättre komplement till Agüero och Forlán, aldrig kommer lyckas att upprepa, inte ens på Fifa 08.
I den andra omgången av gruppspelet föll Getafe mycket överraskande med 1-2 mot Hapoel Tel Aviv på Coliseum Alfonso Pérez efter att israelerna fått en smakstart på matchen och tagit ledningen med 0-1 genom Badir i den femte matchminuten. Efter dryga halvtimmen kom så nästa kalldusch för hemmalaget då Dego skruvat in en frispark i mål och i halvlek låg alltså Getafe under med 0-2. I den andra halvleken inledde hemmalaget jakten på ett snabbt reduceringsmål, men trots ett flertal chanser kom inte målet förrän i den 91:a minuten och det på en straffspark som Pablo Hernández förvaltade på bästa möjliga sätt. I den 94:e minuten blåste den cypriotiske domaren Costas Kapitanis av matchen och därmed var skrällen ett faktum.
I torsdags åkte Getafe till Danmark för att ta sig an AaB i den tredje omgången av gruppspelsfasen och trots ett tidigt ledningsmål av Pablo Hernández höll Madridlaget på att tappa kontrollen över matchen i slutet av den första halvleken då danskarna vaskade fram några halvchanser. I den andra halvleken var bortalaget det klart bättre laget och både Braulio och Manu del Moral hade några fina lägen att döda matchen med ett 0-2-mål. Oskärpan i avsluten ledde dock till att det blev onödigt spännande på slutet och det var inte förrän i den 78:e minuten som Granero kunde skänka sitt lag det lugn som man så länge eftertraktat. I den 92:a minuten reducerade svensken Rade Prica till 1-2, men närmare än en reducering kom inte hemmalaget. Getafes seger innebär alltså att man nu har sex poäng och tar man en seger i den fjärde omgången mot belgiska Anderlecht är avancemanget till sextondelsfinalerna ett faktum.
Som ni märker är Getafe ett lag i storform för tillfället och utan att ha en endaste stjärnspelare i laget har Laudrup fortsatt på Schusters inslagna väg där defensiven fortsätter att utmärka sig och där Manu del Moral och Braulio fortsätter att visa framfötterna. Förortsgänget är ett hårt sammansvetsat gäng som drar åt samma håll och även om man i ärlighetens namn inte alltid bjuder publiken på någon vidare attraktiv fotboll måste man trots det medge att laget vet hur man skall dra nytta av sina starka sidor. Jag skulle inte bli förvånad ifall vi får se ett mycket tillknäppt bortalag på söndag som kommer att dra sig tillbaka på egen planhalva för att krympa ytorna för motståndarna och bara vänta in det rätta kontringsläget. Skall Atlético ta tre poäng gäller det att inte vaggas in i Getafes bedövande tempo utan det gäller verkligen att överraska motståndarna med snabba förflyttningar och ett högt bolltempo för att utmanövrera gästernas starka defensiv.
Michael Laudrup kan inför morgondagens match inte räkna med varken Uche eller Braulio, den senare på grund av en klausul i lånekontraktet som Madridklubbarna slutit med varandra. Trots det har tränaren Laudrup tagit ut en mycket slagkraftig 18-mannatrupp och nu återstår det bara det att se vilka elva spelare som får chansen från start i morgon.
Målvakter:
1. Ustari
13. Abbondanzieri
Försvarare:
2. Contra
3. Cata Díaz
4. Belenguer
5. Mario
12. Licht
21. D. Cortés
Mittfältare:
6. Celestini
10. De la Red
15. Nacho
20. Pallardó
22. J. Casquero;
24. Pablo Hernández
25. Granero.
Anfallare:
14. Manu
16. Albín
17. Kepa
Club Atlético de Madrid
Om Getafe är i storform så skall vi inte sticka under stol med att även våra rödvita favoriter befinner sig i ett tillstånd av harmoni efter de senaste veckornas resultat. Laget agerar allt mer som ett lag och i de senaste matcherna mot Real Betis och FC Köpenhamn har man fått intrycket av att herr Aguirre lyckats få bättre balans mellan de olika lagdelarna. Thiago Motta och Cléber Santana är med all sannolikhet förklaringen till denna positiva förvandling och vi kan bara hoppas att innermittfältarna får en ny chans på söndag. Särskilt duktig har Thiago visat sig vara och lyckas killen bara hålla sig undan från alla sina skador kan han vara den rätte ersättaren till Peter Luccin. Förutom innermittfältet har även en omstuvad försvarslinje skött sina uppgifter allt bättre och det är kul att notera att Pablo och Eller kompletterat varandra väl i mittlåset. Ytterbackarna Pernía och López kan man dock inte höja till skyarna, men så länge de täpper till på sina kanter skall vi vara mer än nöjda med deras insatser.
Offensivt sett har Sergio Agüero sett lite småsliten ut på senare tid och även om vår unge grabb bjudit på två vackra assist och ett mål på de två senaste matcherna har han inte kommit upp i samma fina form som för en tre-fyra veckor sedan. Trots en tendens till formsvacka har hans lägstanivå visat sig vara över förväntan och att det rör sig om en världsspelare är det ingen tvekan om. Agüeros anfallskollega Diego Forlán har en bit kvar till toppformen efter att han drog på sig en lindrigare skada i samband med hemmamatchen mot Sevilla i slutet av oktober månad, men vi kan lugnt räkna med att han snart är i sitt gamla äss inom en mycket snar framtid.
Inför morgondagens match kan inte herr Aguirre räkna med den avstängde mittbacken Pablo och den skadade Leo Franco. Sedan tidigare har vi även Miguel de las Cuevas, José Manuel Jurado och Giourkas Seitaridis på skadelistan och de kan ej heller delta i morgondagens match.
Mycket tyder på att tre fjärdedelar av den försvarslinje som representerat klubben i matcherna mot Real Betis och FC Köpenhamn kommer att ges en ny chans mot Getafe. Den avstängde Pablo kommer med all sannolikhet att ersättas av Luis Amaranto Perea då det känns som att Zé Castro bränt sina chanser att slå sig in i startelvan efter sina senaste insatser. Sedan kan det även bli tal om att Juan Valera tar tillbaka sin högerbacksplats, men personligen tror jag att förstetränaren kommer att föredra Antonio López på den positionen. Fabiano Eller kommer att bilda mittlås med Perea och Mariano Pernía kommer att ta vänsterbacksplatsen. I målet har Christian Abbiati ingen vidare hård konkurrens just nu då Leo är skadad och italienaren är given i morgondagens startelva.
På mittfältet är det svårt att sia om vilka som får chansen från start, men något säger mig att det kommer att bli en hel del ändringar från i onsdags och att vi kommer att se José Antonio Reyes/Simaõ och Maxi Rodríguez på kanterna och att innermittfältet kommer att utgöras av Maniche och Raúl García. Personligen hoppas jag att jag har fel och att vi även i morgon får se Thiago Motta och Cléber Santana kampera tillsammans.
På topp har vi inte många alternativ att tillgå och det skall till ett smärre mirakel ifall Linus-på-linjen-Mista skulle beredas plats i det här laget. Vi kan lugnt räkna med att det blir Sergio Agüero och Diego Forlán på topp, allt annat vore ett grovt tjänstefel från mexikanens sida.
Här följer då den 18-mannatrupp som förstetränaren pulat på under fredagskvällen med ett glas brandy bredvid sig:
Målvakter:
1 Falcón
13 Abbiati
Försvarare:
3 Antonio López
4 Pernía
12 Eller
14 Zé Castro
21 Perea
23 Valera
Mittfältare:
6 Cléber Santana
8 Raúl García
9 Luis García
11 Maxi Rodríguez
17 Reyes
18 Maniche
24 Simão
Anfallare:
7 Forlán
10 Agüero
20 Mista
Tidigare möten lagen emellan på Vicente Calderón:
29/05/2005 Atlético – Getafe 2 – 2
24/09/2006 Atlético – Getafe 0 – 1
17/12/2007 Atlético – Getafe 1 – 0
Atlético vs Getafe:
Spelade ligamatcher: 14 – 14
Segrar i ligan: 8 – 5
Oavgjorda i ligan: 3 – 3
Förluster i ligan: 3 – 6
Segrar på hemmagräs: 5 – 4
Oavgjorda på hemmagräs: 1 – 2
Förluster på hemmagräs: 1 – 1
Segrar på bortagräs: 3 – 1
Oavgjorda på bortagräs: 2 – 1
Förluster på bortagräs: 2 – 5
Målskillnad:
Atlético: 29 – 17
Getafe: 16 – 17
Största segermarginal på hemmagräs:
Atlético: 4-0 (Real Zaragoza)
Getafe: 2-0 (Real Murcia)
Största segermarginal på bortagräs:
Atlético: 0-2 (Ath. Bilbao och R. Betis)
Getafe: 0-2 (Osasuna)
Största förlust på hemmagräs:
Atlético: 3-4 (Villareal)
Getafe: 0-1 (Real Madrid)
Största förlust på bortagräs:
Atlético: 3-0 (Barcelona)
Getafe: 4-1 (Sevilla)
Matchen:
Matchstart: Söndagen den 9 december, kl 19:00.
Arena: Estadio Vicente Calderón.
Domare: Clos Gómez
TV: Matchen kommer att sändas på TV4+. Sändningen startar klockan 18:30.
Radio: Radio Onda Madrid
www.getafecf.com
www.clubatleticodemadrid.com
www.as.com
